Jazz utan karta — en resa genom skivbacken

En resa genom skivbacken – och historierna som gömmer sig bakom musiken

Det finns något fint med att bläddra bland skivor utan att riktigt veta vad man letar efter.

En skiva leder till en annan. Ett namn på baksidan av ett omslag leder vidare till en musiker man aldrig tidigare lagt märke till. En saxofonist leder till en annan. Ibland upptäcker man att en låt man förknippat med en viss musiker egentligen skrevs av någon helt annan. Eller att musiken man hört hundra gånger också har levt ett annat liv på bioduken.

Det är ungefär så den här resan ser ut.

Ingen kronologi och ingen ambition att reda ut vad som är hard bop, modal jazz, soul jazz eller contemporary jazz — det har vi gjort tidigare när vi konstaterat att jazz inte är en genre, det är ett sätt att tänka.

Vi har helt enkelt plockat fram musik vi tycker om och börjat gräva lite djupare.

Och som så ofta när man börjar gräva i jazzhistorien öppnas den ena dörren efter den andra.

Vi börjar hemma.

Och som vanligt, lyssna gärna på Spotify spellistan när du läser.

Staffan Abeleen Quintet – Fin sikt över havet

Album: Downstream · Inspelad: 1966

Bara titeln är svår att motstå.

Fin sikt över havet finns på albumet Downstream, inspelat i Stockholm 1966 med Staffan Abeleen på piano, Lars Färnlöf på trumpet, Björn Netz på tenorsaxofon, Palle Danielsson på bas och Bosse Skoglund på trummor.

Själva Fin sikt över havet är skriven av Lars Färnlöf.

Men stanna gärna vid namnet Björn Netz.

Han är kanske inte den saxofonist som nämns först när svensk jazz från 60-talet kommer på tal, men lyssna på honom här. Det finns en ton och ett lugn som gör att man vill stanna kvar.

Och börjar man sedan titta på vilka de andra musikerna är öppnas ännu fler dörrar. Palle Danielsson skulle några år senare spela med bland andra Keith Jarrett och Jan Garbarek och bli en av Sveriges internationellt mest respekterade jazzbasister.

En enda svensk jazzskiva från 1966 och vi har redan börjat försvinna ner i kaninhålet.

Precis som det ska vara.

Dexter Gordon – Tanya

Album: One Flight Up · Inspelad: 1964

Sedan tar vi ett kliv över Atlanten.

Eller egentligen till Paris.

Tanya finns på Dexter Gordons One Flight Up, inspelad i Paris 1964 under den period då Gordon hade lämnat USA och bosatt sig i Europa.

Och här kommer den första lilla överraskningen.

Tanya är inte skriven av Dexter Gordon.

Den är skriven av trumpetaren Donald Byrd, som också spelar på inspelningen.

Originalversionen är nästan arton minuter lång och fick hela första sidan av LP:n för sig själv.

Det säger något om tiden – och kanske också om hur vi lyssnade på musik när en skivsida fick vara en enda lång resa.

Dexter Gordon hade en förmåga att få tenorsaxofonen att låta både stor och avslappnad på samma gång. På Tanya finns allt det där.

Kraften, värmen och framför allt känslan av att han aldrig behöver skynda sig.

John Coltrane – Say It (Over and Over Again)

Album: Ballads · Inspelad: 1962

När John Coltrane kommer på tal är det lätt att hamna i det intensiva, sökande och nästan andliga.

Men 1962 gjorde han något helt annat.

Say It (Over and Over Again) öppnar albumet Ballads, där den klassiska kvartetten med McCoy Tyner, Jimmy Garrison och Elvin Jones ägnar sig åt gamla ballader.

Det finns något befriande i det.

En av jazzhistoriens mest utforskande saxofonister behöver plötsligt inte utforska särskilt mycket alls.

Melodin får stå kvar.

Coltrane behöver inte visa vad han kan.

Tonen räcker.

Det är jazz att sjunka ner i.

Branford Marsalis Quartet – Again Never

Album: Mo' Better Blues (Soundtrack) · Inspelad: 1990

Här lämnar vi skivstudion och hamnar på bio.

Spike Lees Mo' Better Blues från 1990 handlar om jazztrumpetaren Bleek Gilliam, spelad av Denzel Washington.

Men trumpetljudet vi hör i filmen kommer från Terence Blanchard.

Och runt honom finns Branford Marsalis Quartet.

Branford Marsalis hade redan spelat med bland andra Art Blakey, Miles Davis och Sting när han tillsammans med Blanchard blev en central del av musiken till filmen.

Again Never finns på soundtracket.

Det gör låten till något mer än bara ett steg mellan olika generationer av jazzmusiker. Plötsligt finns där också en koppling till Spike Lee, Denzel Washington och en film där jazzen inte bara ligger i bakgrunden.

Den är själva världen berättelsen utspelar sig i.

Yusef Lateef – Like It Is

Album: The Blue Yusef Lateef · Inspelad: 1968

Och så kommer groovet.

Yusef Lateef var en musiker som tidigt började söka sig långt utanför den traditionella amerikanska jazzen.

Han spelade inte bara saxofon och flöjt utan använde instrument och musikaliska idéer från bland annat Mellanöstern och Asien. Själv var han dessutom tveksam till etiketten ”jazz” och föredrog senare att beskriva sin musik som autophysiopsychic music – musik som kommer ur människans fysiska, mentala och andliga jag.

Men man behöver egentligen inte veta något av det för att fastna för Like It Is från The Blue Yusef Lateef.

Det räcker att lyssna.

Repetitivt, varmt och nästan hypnotiskt.

En sådan låt där man efter några sekunder vet att man kommer att lyssna färdigt.

Och sedan förmodligen spela den igen.

Cal Tjader – Soul Motion

Album: Soul Bird: Whiffenpoof · Inspelad: 1965

Ibland gömmer sig historien redan bakom namnet på skivomslaget.

Cal Tjader blev en av de stora förgrundsgestalterna inom latin jazz.

Men hans fullständiga namn var Callen Radcliffe Tjader Jr., och hans familjebakgrund var svensk-amerikansk.

Föräldrarna var dessutom vaudevilleartister. Pappan steppdansade och mamman spelade piano.

Cal började själv som steppdansare.

Senare kom trummorna, percussionen och slutligen vibrafonen som skulle bli hans instrument.

Som tonåring vann han till och med en tävling med ett trumsolo på Gene Krupas Drum Boogie.

Kanske är det att läsa in för mycket i historien, men när man hör Soul Motion är det svårt att inte tänka på det.

Rytmen verkar ha funnits där från början.

På inspelningen från mitten av 60-talet hör vi dessutom den kubanske percussionisten Armando Peraza tillsammans med bland andra Richard Davis och Grady Tate.

Jazz behöver inte alltid analyseras.

Ibland ska den bara kännas.

Bill Evans Trio – Nardis

Album: Explorations · Inspelad: 1961

Här kommer en av våra favorithistorier.

Nardis är skriven av Miles Davis.

Men Miles spelade märkligt nog aldrig in någon egen studioinspelning av den.

I stället skrev han kompositionen för Cannonball Adderley, som spelade in den 1958 på albumet Portrait of Cannonball.

Vid pianot satt Bill Evans.

Och där började något.

Evans återvände till Nardis gång på gång under resten av sitt liv. Den blev en central del av hans repertoar och förknippas idag nästan lika mycket – kanske mer – med honom som med mannen som faktiskt skrev den.

Det är en av de där märkliga vägarna musik kan ta.

Miles skrev låten.

Bill Evans gjorde den till sin.

Och någonstans däremellan upphör nästan frågan om vem den egentligen tillhör att vara viktig.

Sarah Tandy – Bradbury Street

Album: Infection in the Sentence · Inspelad: 2018

Och plötsligt befinner vi oss i London.

Londonscenen som Tandy tillhör är samma värld som en gång skapade Acid Jazz och jakten på det perfekta groovet.

Sarah Tandys Bradbury Street kommer från Infection in the Sentence från 2019 och ur en brittisk jazzscen där gränserna mellan jazz, broken beat, grime, hiphop och klubbmusik sedan länge blivit mindre viktiga.

Titeln leder dessutom till Bradbury Street i Dalston, en liten gata i östra London som blivit nära förknippad med den moderna brittiska jazzscenen.

Här låg bland annat den lilla klubben Total Refreshment Centre, en av platserna kring vilka en ny generation Londonmusiker samlades.

Det gör titeln nästan till en liten geografisk markör.

Jazz behöver inte längre betyda New York 1959.

Den kan lika gärna betyda en gata i Dalston en fredagskväll.

Robert Glasper – F.T.B.

Album: In My Element · Inspelad: 2006

Därifrån känns steget till Robert Glasper nästan självklart.

F.T.B. finns på In My Element från 2007 med Vicente Archer på bas och Damion Reid på trummor.

Glasper växte upp med både jazz och hiphop som naturliga delar av samma musikaliska värld.

Och det hörs.

Här finns det klassiska pianotrioformatet, men rytmiken talar lika gärna med den som vuxit upp med J Dilla som med Herbie Hancock.

Några år senare skulle Glasper göra kopplingen ännu tydligare med Black Radio och musiker och artister från jazz, hiphop och R&B.

Men fröet finns redan här.

Kanske är det just där mycket av den moderna jazzen blir som mest intressant.

När frågan om vad som är jazz slutar vara viktig.

Omasta – Cornerstone

Album: Jazz Report from the Hood · Inspelad: 2025

Och den resan fortsätter.

Omasta kommer från Kraków i Polen och Cornerstone finns på Jazz Report from the Hood från 2025.

Redan albumtiteln säger ganska mycket.

Här finns hiphopens tyngd, jazzens improvisation och känslan av musik skapad av människor som inte ser någon anledning att välja sida.

Det som Robert Glasper och andra varit med och gjort till ett självklart musikaliskt språk har färdats vidare.

Nu står vi i Kraków.

Jazz har alltid förändrats genom att plocka upp det som händer runt omkring den.

Varför skulle den sluta nu?

Lou Donaldson – The Nearness of You

Album: The Time Is Right · Inspelad: 1959

Lou Donaldson förknippas lätt med soul jazz och groovets historia, Hammondorgel och några av Blue Notes mest groovefyllda inspelningar.

Men han hade en annan sida också.

The Nearness of You är en gammal amerikansk standard skriven av Hoagy Carmichael och Ned Washington – långt innan Donaldson tog sig an den.

Och här blir kontrasten fin.

Mannen som senare skulle spela in funky och ofta samplade skivor som Alligator Bogaloo och Hot Dog visar att allt egentligen börjar med melodin.

Lugnet. Tonen. Melodin.

Det behövs inte mycket mer.

Donald Byrd – The Cat Walk

Album: The Cat Walk · Inspelad: 1961

Och här dyker Donald Byrd upp igen.

Mannen som skrev Tanya åt Dexter Gordon finns förstås också i sin egen skivback.

The Cat Walk spelades in 1961 med Byrd på trumpet, Pepper Adams på barytonsax, Duke Pearson på piano, Laymon Jackson på bas och Philly Joe Jones på trummor.

Det är en fantastisk uppställning.

Men det finns också något intressant i att veta vart Byrd så småningom skulle ta vägen.

Ett drygt decennium senare skulle han tillsammans med bröderna Larry och Fonce Mizell göra Black Byrd och röra sig mot funk, soul och elektriska instrument – musik som senare skulle upptäckas av helt nya generationer genom hiphop.

Byrd är en av de musiker som crate diggers världen över jagat — precis som vi skrivit om i historien om rare groove och musiken som fick ett andra liv.

Här är vi fortfarande mitt i Blue Notes hard bop-värld.

Men resan har bara börjat.

Booker Little – Man of Words

Album: Out Front · Inspelad: 1961

Och så kommer en av de sorgligaste historierna i den här skivbacken.

Booker Little var bara 23 år gammal när han dog 1961 efter komplikationer av uremi.

Tjugotre.

Ändå hann han spela med Max Roach, samarbeta med Eric Dolphy och lämna efter sig musik som fortfarande känns både modern och märkligt personlig.

Man of Words finns på Out Front, inspelad samma år som han dog.

Titeln är en hyllning till producenten och jazzskribenten Nat Hentoff.

Och själva inspelningen är lika speciell.

Här finns inga trummor. Ron Carter spelar bas med stråke och Eric Dolphys basklarinett möter Littles trumpet i en sparsmakad, nästan svävande komposition.

Det är svårt att lyssna på musiken utan att tänka på hur lite tid han fick.

Men kanske är det bättre att vända på det.

Att tänka på hur mycket han hann säga.

Man of Words försöker inte imponera.

Den stannar bara kvar.

Bennie Green – Minor Revelation

Album: The 45 Session · Inspelad: 1958

Efter Booker Littles stillhet behövs något annat.

Trombonisten Bennie Greens Minor Revelation har precis det.

Den spelades in för Blue Note 1958 och är skriven av tenorsaxofonisten Harold Ousley.

Green hade vid det laget redan en lång historia bakom sig och hade bland annat spelat i Charlie Venturas och Earl Hines band.

Och här får trombonen stå längst fram.

Ett tema som fastnar, ett groove som börjar arbeta direkt och ett instrument som kanske inte alltid får rollen som jazzens coolaste.

Bennie Green gör ett ganska bra försök att ändra på det.

Ingen revolution.

Bara väldigt bra jazz.

Ibland räcker det långt.

Ahmad Jamal Trio – Poinciana

Album: At the Pershing: But Not for Me · Inspelad: 1958

Och så en fantastisk liten jazzhistoria.

Den version av Poinciana som gjorde Ahmad Jamal berömd spelades in live på Pershing Lounge i Chicago 1958.

Jamal visste att trion hade hittat något speciellt i arrangemanget.

Så speciellt att han enligt egen utsago slutade spela låten offentligt en tid före skivsläppet, eftersom han var rädd att någon skulle höra arrangemanget och hinna spela in det före honom.

Han behövde inte ha oroat sig.

Poinciana blev en hit och albumet At the Pershing: But Not for Me blev en enorm framgång.

Jamal berättade långt senare att Poinciana hade betalat räkningarna i mer än sextio år.

När man hör låten förstår man varför.

Det hypnotiska kompet. Pauserna. Dynamiken.

Jamal är en mästare på att veta när han inte ska spela.

Musiken andas.

Och mer än sextio år senare låter groovet fortfarande fullständigt självklart.

Abdullah Ibrahim – Calypso Minor

Album: No Fear, No Die · Inspelad: 1990

Vi avslutar med en låt som leder oss från skivbacken till bioduken.

Den sydafrikanske pianisten Abdullah Ibrahims Calypso Minor öppnar No Fear, No Die, musik skriven för den franska regissören Claire Denis film S’en fout la mort från 1990.

Historien om hur de hittade varandra är nästan lika fin som musiken.

Denis tyckte redan om Ibrahims musik och hörde något i den som passade hennes filmer – Afrika, exil och känslan av att längta efter ett land man lämnat.

Ibrahim hade själv lämnat apartheidens Sydafrika och levt många år i exil.

Claire Denis gjorde något betydligt enklare än man kanske föreställer sig.

Hon skrev ett brev till honom.

Han svarade.

Det blev början på ett samarbete som omfattade både hennes debutfilm Chocolat och S’en fout la mort.

När Calypso Minor börjar spela hör man kanske musiken lite annorlunda med den historien i bakhuvudet.

Det finns värme och rörelse, men också något eftertänksamt och vemodigt under ytan.

Från Sydafrika till Europa.

Från en skiva till en film.

Och ett brev som blev början på allt.

Ingen karta behövs

Vi började med Staffan Abeleen och Björn Netz i Stockholm 1966.

Sedan började skivbacken leva sitt eget liv.

Donald Byrd dök upp bakom en Dexter Gordon-låt. Miles Davis skrev en komposition som Bill Evans nästan gjorde till sin egen. Cal Tjaders svenska familj visade sig bestå av vaudevilleartister. Spike Lee tog Branford Marsalis och Terence Blanchard till bioduken. Ahmad Jamal höll sitt arrangemang av Poinciana undan för att ingen skulle hinna sno idén.

Och ett brev från Claire Denis till Abdullah Ibrahim blev början på ett filmsamarbete.

Någonstans däremellan hann vi passera London, Kraków, Paris, New York, Chicago och Sydafrika.

Det är kanske det finaste med att börja gräva.

Man vet aldrig riktigt var man hamnar.

Hard bop. Soul jazz. Modal jazz. Latin jazz. Contemporary jazz.

Etiketterna kan vi ta en annan gång.

Just nu fortsätter vi bara att bläddra.

Ingen karta. Bara jazz.

Utforska Jazz Kollektionen för dig som fortsätter att bläddra.