The native tounges record bag
Så vad hade egentligen Q-Tip, Prince Paul och de andra i sina skivväskor?
New York, slutet av 1980-talet.
Hiphopen hade redan lärt sig att gräva bakåt. James Brown, Parliament, gamla funkbreaks och soulskivor hade blivit råmaterial för en helt ny musik.
Men några producenter började gräva lite längre in i skivbackarna.
Native Tongues var aldrig ett band i vanlig mening. Snarare ett löst kollektiv av vänner och likasinnade artister, med Jungle Brothers, De La Soul och A Tribe Called Quest i centrum. De dök upp på varandras skivor, delade idéer och skapade tillsammans ett uttryck som skilde sig från mycket av den hiphop som växte fram runt dem.
Lekfullt. Afrocentriskt. Musikaliskt nyfiket.
Men kanske säger skivorna de lyssnade på ännu mer om Native Tongues än skivorna de själva gjorde.
För vad fanns egentligen i skivväskorna?
BONITA APPLEBUM
1990 släpper A Tribe Called Quest debutalbumet People's Instinctive Travels and the Paths of Rhythm.
Mitt på skivan finns Bonita Applebum.
Den låter nästan löjligt enkel.
En mjuk bas. Några ackord. Ett beat som inte verkar ha särskilt bråttom någonstans. Q-Tips röst ligger ovanpå snarare än slåss med musiken.
Men börjar man plocka isär låten händer något.
Där inne finns RAMP och Daylight, från albumet Come Into Knowledge (1977).
En Roy Ayers-producerad skiva fylld av den där varma blandningen av jazz, soul och groove som senare generationer av producenter skulle återvända till gång på gång.
Men skivgrävandet stannar inte där.
I skivbacken finns också Rotary Connection och Memory Band, från gruppens självbetitlade debut Rotary Connection (1967).
Psykedelisk Chicago-soul. Charles Stepneys arrangemang, Minnie Ripertons röst och ett sound som på pappret befinner sig ganska långt från hiphopens New York.
Och sedan Little Feat.
Fool Yourself, från Dixie Chicken (1973).
Plötsligt börjar Bonita Applebum likna något annat än en hiphoplåt byggd runt en bra sample.
Det är ett collage.
Fragment från musik som egentligen inte borde höra ihop har blivit ett enda groove.
Det är kanske här man börjar förstå Q-Tips verkliga talang som producent.
Han hörde inte bara bra musik.
Han hörde musik inuti musiken.
LUFTEN MELLAN TONERNA
Det finns dessutom något annat i Bonita Applebum som är svårare att hitta på en skivetikett.
Luft.
Q-Tip har berättat om hur Miles Davis sätt att tänka kring ”space” – utrymmet mellan tonerna – påverkade hur han närmade sig låten.
Det är en liten detalj, men den säger mycket.
Jazzinfluenserna i A Tribe Called Quest handlade alltså inte bara om att sampla en gammal jazzskiva.
Det kunde lika gärna handla om en idé.
Att inte fylla varje tomrum.
Att låta basen ligga ensam.
Att låta beatet andas.
Att förstå att det som inte spelas ibland är lika viktigt som det som spelas.
Lyssna på Bonita Applebum igen med det i bakhuvudet.
Det finns gott om plats där inne.
DJUPARE NER I SKIVBACKARNA
Fortsätter man genom Tribes skivbackar blir det ännu roligare.
Jack Wilkins.
Inte Freddie Hubbards original av Red Clay.
Jack Wilkins version, från albumet Windows (Mainstream Records, 1973).
En jazzgitarrist spelar in sin tolkning av Hubbards komposition. Nästan tjugo år senare hör Tribe någonting i just den versionen och använder den i Sucka Nigga på Midnight Marauders (1993).
Det är en detalj som säger mycket om själva skivgrävandet.
Det räckte inte alltid att känna till låten.
Det gällde att hitta rätt inspelning av låten.
Sedan Donald Byrd.
På Footprints från Tribes debut dyker Think Twice upp – hämtad från Byrds Stepping Into Tomorrow (Blue Note, 1975).
Och här börjar en bild växa fram.
Jazz var inte en genre som Tribe behövde behandla vördnadsfullt. Den var en levande skivsamling. Några takter härifrån, ett ackord därifrån, en basgång från en tredje skiva.
Allt kunde få ett nytt sammanhang.
Men Native Tongues skivvärld var betydligt större än jazzhyllan.
OCH SÅ HAR VI PRINCE PAUL
Om Q-Tips skivback känns noggrant sorterad kan Prince Pauls ibland kännas som om någon vält ut hela skivaffären på golvet.
Det är en komplimang.
På De La Souls 3 Feet High and Rising från 1989 verkar nästan ingenting vara förbjudet.
Soul.
Funk.
Pop.
Rock.
Prat.
Ljudeffekter.
Munharpa.
Joddling.
Prince Paul använde inte bara gamla skivor för att hitta ett beat.
Han använde dem som färg.
En röst kunde dyka upp några sekunder och försvinna. Ett märkligt ljud kunde bli ett skämt. Ett fragment från en skiva kunde möta något från en helt annan musikalisk värld.
Say No Go är ett bra exempel.
Där dyker Daryl Hall & John Oates I Can't Go for That (No Can Do) upp, från albumet Private Eyes (1981).
Det var knappast någon bortglömd skiva som hittats längst bak på en dammig loppmarknad. Det var en enorm pophit.
Men Prince Paul hörde någonting som kunde användas på ett helt annat sätt.
Och det säger något viktigt.
Obskyrt var aldrig poängen.
Att höra något som andra inte hörde var poängen.
OCH PLÖTSLIGT: BLACK SABBATH
Sedan går vi vidare till Jungle Brothers.
Och någonstans bland jazzen, funken och soulen ligger plötsligt...
Black Sabbath.
På Beeds on a String från Done by the Forces of Nature (1989) dyker Behind the Wall of Sleep, från Black Sabbaths självbetitlade debutalbum Black Sabbath (1970), upp som en av byggstenarna.
Black Sabbath.
I Native Tongues skivväska.
Och just där spricker kanske den lite bekväma bilden av Native Tongues som ”den jazziga hiphopen”.
För Jungle Brothers kunde lika gärna leta någon helt annanstans.
På Good Newz Comin' möts exempelvis Eddie Harris Children's Song, Osibisas Ayiko Bia och Donald Byrds Street Lady från det självbetitlade Blue Note-albumet Street Lady (1973). Och mitt i alltihop dyker något betydligt mer oväntat upp: Blue Swedes Hooked on a Feeling (1974) – med Björn Skifs bakom mikrofonen.
Från svensk 70-talspop till Native Tongues skivbackar i New York. Det är svårt att hitta ett bättre exempel på hur få musikaliska gränser Jungle Brothers brydde sig om.
Ayiko Bia hittar vi på Osibisas självbetitlade debut Osibisa (1971).
Jazz.
Afro-rock.
Jazz-funk.
I samma hiphopspår.
Det börjar bli svårt att tala om en genre.
Och kanske är det precis poängen.
De letade inte efter jazz.
De letade efter ljud.
Donald Byrd kunde fungera.
Rotary Connection kunde fungera.
Hall & Oates kunde fungera.
Black Sabbath kunde tydligen också fungera.
Frågan var bara om du kunde höra någonting i skivan som ingen annan hade hört.
DET VAR INGEN GRUPP. DET VAR ETT SAMTAL.
Native Tongues var aldrig riktigt en grupp.
Det var ett samtal.
Mellan Jungle Brothers, De La Soul och A Tribe Called Quest.
Mellan Q-Tip och Prince Paul.
Mellan hiphop och musik inspelad tio, tjugo eller ibland trettio år tidigare.
Men framför allt mellan människor som lyssnade på musik på ett lite annat sätt.
Idag kan vi öppna en databas och på några sekunder se exakt vilken skiva som samplades på vilken låt.
1989 fungerade det inte så.
Någon var tvungen att hitta skivan.
Bläddra förbi hundratals andra.
Ta hem den.
Lägga den på skivtallriken.
Lyssna.
Och höra de där två sekunderna.
Kanske är det därför de här skivorna fortfarande är så fascinerande.
Tekniken gjorde det möjligt att sampla.
Men tekniken kunde inte tala om vad som var värt att sampla.
Det krävde öron.
Så vad hade egentligen Q-Tip, Prince Paul och de andra i sina skivväskor?
Jazz, soul, funk, psykedelisk soul, afro-rock, pop, hårdrock – och förmodligen en hel del musik som ingen annan i skivaffären just då brydde sig särskilt mycket om.
Men kanske var det aldrig innehållet i skivväskan som var det viktiga.
Det viktiga var öronen på personen som bar den.
LYSSNA VIDARE
Vi har samlat låtarna och originalinspelningarna som nämns i artikeln i vår spellista – lyssna dig ner i Native Tongues skivbackar tillsammans med oss.
Dig deeper.
