Woman in Groove

Jazz, soul, funk, hiphop – och kvinnorna som binder ihop allt

Vad har Tania Maria, Dee Dee Bridgewater, Jackson Sisters, Bahamadia och MC Lyte gemensamt?

På pappret kanske inte särskilt mycket.
Men tryck på play.

Women in Groove är ingen historielektion och inget försök att lista världens bästa kvinnliga sångare. Det är en resa mellan några kvinnor och låtar vi gillar – och historierna runt dem. För här finns en hel del historier.

---

Tania Maria – "Come With Me"

Vi börjar i Brasilien.

Tania Maria är inte bara sångare utan också pianist, kompositör och bandledare. Och kanske framför allt: rytmiker. Hos henne kan rösten lika gärna vara ett slagverksinstrument. Hon växlar mellan portugisiska, engelska, scat och rena ljud samtidigt som pianot driver musiken framåt.

"Come With Me" blev en av hennes stora internationella låtar under 80-talet och är en ganska bra introduktion till hela den här spellistan.

Jazz? Samba? Funk? Ja.

ALIVE! – "Skindo Le Le"

Här kommer en av våra favorithistorier.

ALIVE! var ett amerikanskt jazzband bestående enbart av kvinnor, bildat i mitten av 1970-talet i San Francisco Bay Area. Vid en tid då kvinnliga jazzmusiker fortfarande ofta förväntades stå framför bandet och sjunga, stod här kvinnorna bakom instrumenten också. Piano, bas, trummor, percussion, saxofon, sång.

"Skindo Le Le" är deras version av den brasilianske kompositören João Donatos låt och är fullständigt genomsyrad av latin, jazz och percussion.

Det här är inte "kvinnlig jazz". Det är ett jäkligt bra band.

Dee Dee Bridgewater – "Little B's Poem"

Sedan kommer Dee Dee. Och här finns en fin koppling bakåt i jazzhistorien. "Little B's Poem" skrevs ursprungligen av vibrafonisten Bobby Hutcherson och spelades in av honom redan i slutet av 60-talet.

Bridgewater gjorde den till sin egen på debutalbumet Afro Blue från 1974, inspelat i Japan.

Och vilken version. Det finns scat, soul, jazz och en nästan brasiliansk lätthet i rytmen. Det är en sådan inspelning där rösten inte riktigt ligger ovanpå musiken. Den är en del av kompet.

Edna Wright – "Oops! Here I Go Again"

Edna Wright hade redan haft framgång som sångare i Honey Cone, gruppen bakom 70-talshiten "Want Ads", när hon 1977 gav ut sitt enda soloalbum.

Det blev ingen stor succé. Men historien slutade inte där.

Titelspåret "Oops! Here I Go Again" återupptäcktes långt senare av soul- och rare-groove-publiken och fick ett betydligt större liv än albumets ursprungliga försäljning antydde.

Det är ett återkommande fenomen i den här musiken: ibland behöver en låt bara vänta på sin publik.

Jackson Sisters – "I Believe in Miracles"

Och här har vi kanske det ultimata exemplet.

Fem systrar från Compton i Kalifornien spelar in "I Believe in Miracles" under första halvan av 70-talet. Ingen stor hit. Inga Jackson 5-framgångar.

Sedan händer något märkligt på andra sidan Atlanten. Brittiska DJ:s och samlare börjar spela låten och den växer till en rare-groove-klassiker. I dag är "I Believe in Miracles" sannolikt betydligt mer känd än Jackson Sisters någonsin var när gruppen faktiskt existerade.

En bortglömd amerikansk funk-singel får ett andra liv tusentals kilometer hemifrån.

Angela Bofill – "The Only Thing I Could Wish For"

Angela Bofill är ett sådant namn som lätt hamnar mellan stolarna. För vad var hon egentligen? Jazzsångare? Soul? R&B?

Hon hade klassisk musikalisk skolning, latinamerikansk bakgrund och slog igenom i New Yorks jazz- och soulmiljö. På hennes tidiga skivor möts jazzmusiker och soul på ett sätt som nästan förebådar mycket av det som långt senare skulle kallas neo-soul.

Och rösten är enorm.

Nancy Wilson – "I'm in Love"

Nancy Wilson löste genreproblemet på sitt eget sätt. Hon tyckte inte särskilt mycket om att bara kallas jazzsångare och använde hellre uttrycket "song stylist". Det är ett fantastiskt begrepp.

Under en karriär som sträckte sig över flera decennier kunde hon röra sig mellan jazz, pop och soul utan att behöva bestämma vilken låda hon tillhörde.

Vilket förstås gör henne perfekt för Women in Groove.

Chaka Khan – "Fate"

Här kan man leka sex degrees of groove.

Chaka Khan spelar in "Fate" 1981. Sjutton år senare plockar Thomas Bangalter från Daft Punk, Alan Braxe och Benjamin Diamond fram en bit av låten och bygger något nytt runt den.

Projektet heter Stardust. Låten? "Music Sounds Better With You".

En av 80-talets Chaka Khan-låtar ligger alltså gömd mitt inne i en av 90-talets största franska houseklassiker. Sådant gillar vi.

Angie Stone – "Lovers' Ghetto"

Och Angie Stone börjar inte alls där många tror.

Långt innan hon blev en av neo-soulens stora röster var hon Angie B i The Sequence, en kvinnlig hiphopgrupp på Sugar Hill Records. 1979 släppte de "Funk You Up".

Det gör Angie Stone till en ganska fantastisk länk i kedjan: hon var med när hiphop fortfarande höll på att bli skivmusik, för att tjugo år senare dyka upp mitt i neo-soul-generationen.

Adriana Evans – "Suddenly"

När neo-soulens historia berättas brukar samma namn dyka upp: Erykah Badu, D'Angelo, Maxwell...

Men Adriana Evans fanns där också. Hennes debut kom 1997, samma år som Baduizm, och hennes musik hade redan den blandning av jazz, hiphop och 70-talssoul som snart skulle få ett eget namn.

Ibland skrivs musikhistorien helt enkelt kring dem som blev störst.

Erykah Badu – "Woo"

Och så kommer förstås Badu.

När Baduizm kom 1997 blev det plötsligt möjligt att sälja den här blandningen av jazz, soul och hiphop till en enorm publik.

Men lyssna på hennes sätt att frasera. Ibland sjunger hon. Ibland ligger hon så rytmiskt mot beatet att hon nästan rappar. Gränsen däremellan blir ointressant.

Bahamadia – "Rugged Ruff"

Philadelphia, 1996.

Bahamadia släpper albumet Kollage och gör något som fortfarande låter märkvärdigt: hon rappar nästan under beatet. Ingen behöver höja rösten. Ingen behöver stressa.

Och bakom "Rugged Ruff" sitter DJ Premier. Gang Starrs producent bakom en av hiphopens mest lågmälda kvinnliga MC:s.

Det fungerar löjligt bra.

Shortie No Mass – "Like This"

Sedan har vi Shortie No Mass.

Ett namn som får många hiphopnördar att säga: "Just det! Vad hände med henne?"

Hon dök upp tillsammans med De La Soul på Buhloone Mindstate 1993 och befann sig i utkanten av Native Tongues-världen. Allt såg ut att vara upplagt för ett eget genombrott.

Men det stora albumet kom aldrig. Kvar finns istället ett litet antal inspelningar och känslan av en alternativ hiphophistoria som aldrig riktigt blev skriven.

MC Lyte – "Cha Cha Cha"

MC Lyte behöver däremot ingen alternativ historia. Hon var där tidigt.

1988 blev Lyte as a Rock ett av de första fullängdsalbumen av en kvinnlig solo-MC, och året efter kom "Cha Cha Cha".

Ingen gästartist. Ingen kvinnlig version av någon annan. Bara: MC Lyte.

Esperanza Spalding – "I Know You Know" / "Black Gold"

Sedan händer något roligt igen. Efter årtionden där jazz lånat från soul, soul från funk och hiphop samplat alltihop kommer Esperanza Spalding och tar med sig mycket av det tillbaka in i jazzen.

Hon är kontrabasist, kompositör och sångare – och 2011 hände något som väldigt få hade räknat med. Hon vann Grammy för Best New Artist.

Bland dem hon slog? Justin Bieber och Drake.

En jazzbasist. Det är fortfarande ganska underbart.

Sabrina Malheiros – "Passa"

Och så tillbaka till Brasilien.

Sabrina Malheiros har dessutom musiken bokstavligen i familjen. Hennes pappa är Alex Malheiros, basist i Azymuth – gruppen som sedan 70-talet blandat brasilianska rytmer med jazz, funk och fusion.

Hos Sabrina hamnar samma DNA i en ny generation: samba och bossa möter soul, electronica och broken beat.

Cirkeln är nästan sluten.

Samma groove

Och kanske är det just det som gör Women in Groove så kul.

Jackson Sisters visste knappast att brittiska DJ:s långt senare skulle göra deras låt till en rare-groove-klassiker.

Angie Stone kunde knappast ana när hon rappade med The Sequence 1979 att hon tjugo år senare skulle räknas till neo-soulens stora namn.

Och när Chaka Khan spelade in "Fate" 1981 visste hon definitivt inte att tre fransmän skulle hitta några sekunder i den och hjälpa till att skapa "Music Sounds Better With You".

Musiken fortsätter helt enkelt att hitta nya vägar. Jazz blir soul. Soul blir funk. Funken hamnar i samplern. Hiphopen plockar upp den och skickar den vidare. Och någonstans på vägen dyker Brasilien upp igen.

Olika kvinnor. Olika generationer. Olika musik.

Samma groove.