När originalet och samplingen är lika bra
Fem låtpar - och en sampling som fortfarande är en gåta.
En bra sampling kan få oss att upptäcka musik vi annars kanske aldrig hade hittat. Här är några tillfällen då både källan och den nya låten förtjänar att spelas om och om igen.
En bra sampling kan få oss att upptäcka musik vi annars kanske aldrig hade hittat. Man hör ett groove, en basgång eller några sekunder av en gammal inspelning i en hiphoplåt – och plötsligt börjar jakten på ursprunget.
Ibland visar det sig att samplingen kommer från en låt som är minst lika bra som den version vi först lärde känna. Inte bättre eller sämre, bara annorlunda. Här är några låtpar där vi gärna behåller båda.
Här är låtarna – lyssna själv och döm.
Grover Washington Jr. – "Loran's Dance"
A Tribe Called Quest – "Push It Along"
"Loran's Dance" finns på Grover Washington Jr:s album Reed Seed från 1978. Det är varm och följsam jazzfunk, med ett groove som får ta tid på sig och sakta hitta sin form.
A Tribe Called Quest plockade upp delar av låten till "Push It Along" på debutalbumet People's Instinctive Travels and the Paths of Rhythm. Hos ATCQ blir musiken tajtare och mer direkt, men den behåller värmen från originalet.
"Loran's Dance" är en låt att sjunka in i. "Push It Along" förvandlar samma känsla till hiphop utan att förlora det organiska svänget. Två olika uttryck – och båda fungerar lika bra.
Lonnie Liston Smith – "Expansions"
Stetsasonic – "Talkin' All That Jazz"
Basgången i "Expansions" är svår att värja sig mot. Lonnie Liston Smiths jazzfunkklassiker från 1975 rör sig framåt med ett närmast hypnotiskt driv och ett budskap om att öppna våra sinnen och föra kärleken vidare.
Stetsasonic använde låten i "Talkin' All That Jazz" från 1988. Det passade ovanligt bra, eftersom låten samtidigt var ett försvar för sampling som konstform – skriven som ett svar på kritiken mot hiphopproducenter, som ibland beskylldes för att bara ta andras musik i stället för att skapa själva.
Men "Talkin' All That Jazz" visar vad sampling faktiskt kan vara. Stetsasonic kopierade inte bara "Expansions" – de placerade musiken i ett nytt sammanhang och använde den för att säga något om hiphopens egen kreativitet.
Originalet blickar ut mot universum. Den samplade versionen tar diskussionen ner till gatan.
Aaron Neville – "Hercules"
Young MC – "I Come Off (Southern Comfort Mix)"
Aaron Nevilles "Hercules" från 1973 är tung New Orleans-funk med en av de där basgångarna som känns omedelbart bekanta, även om man inte alltid vet varifrån.
Det är viktigt att välja rätt version av Young MC:s "I Come Off". Det är Southern Comfort Mix som bygger på "Hercules" och ger låten dess tyngd.
Aaron Nevilles mjuka men uttrycksfulla röst skapar en spännande kontrast till originalets råa komp. I Young MC:s händer blir samma basgång grunden till ett energiskt hiphopspår. Remixen lånar kraften från "Hercules", men använder den till något helt eget.
Det här är ett perfekt exempel på hur en remix ibland kan bli den definitiva versionen.
Lou Donaldson – "It's Your Thing"
Super Cat – "Ghetto Red Hot (Hip Hop Mix)"
"It's Your Thing" skrevs och spelades ursprungligen in av The Isley Brothers, men det är jazzsaxofonisten Lou Donaldsons instrumentala version som leder oss vidare till Super Cat.
Lou Donaldsons inspelning är fylld av jazzfunk, blås och ett avslappnat men tungt groove. I Hip Hop Mix av "Ghetto Red Hot" använder producenten Salaam Remi delar av den och placerar Super Cats jamaicanska dancehallflöde över ett hårdare hiphopbeat.
Remixen innehåller även samplingar från bland andra James Brown och Baby Huey, men Lou Donaldsons "It's Your Thing" är en av de tydligaste byggstenarna.
Här möts jazz, funk, hiphop och dancehall. Super Cat låter lika självklar över beatet som Lou Donaldsons saxofon gör i källmaterialet. Ännu en gång är det remixversionen som gör hela skillnaden.
L.V. Johnson – "I Don't Really Care"
Strong Arm Steady feat. Planet Asia – "Chittlins & Pepsi"
L.V. Johnsons "I Don't Really Care" är mjuk soulblues med gitarr, sång och en nästan vardaglig närvaro. Det är en låt som inte försöker göra för mycket, men som ändå fastnar.
På "Chittlins & Pepsi" plockar Madlib fram några av de mest tilltalande ögonblicken ur originalet och bygger ett varmt, lite skevt hiphopbeat åt Strong Arm Steady och Planet Asia.
Det är lätt att känna igen L.V. Johnson i produktionen, men Madlibs sätt att klippa och arrangera materialet förändrar rytmen och känslan. Resultatet låter på samma gång gammalt och helt nytt.
Samma original användes för övrigt även av J Dilla i "Airworks" från Donuts. Två av hiphopens mest säregna producenter hörde alltså olika möjligheter i samma inspelning.
Samplingen vi fortfarande letar efter
Till sist kommer vi till King Geedorahs "Next Levels", producerad av MF DOOM. Beatet hade tidigare getts ut som "Arrow Root" under hans producentnamn Metal Fingers.
Under många år visste ingen varifrån den vemodiga jazzmelodin kom. Det ryktades om en bortglömd jazzskiva, en okänd version av en Marvin Gaye-låt och olika inspelningar med John Coltrane eller Ahmad Jamal.
Så småningom visade det sig att MF DOOM inte hade hämtat musiken från en skiva. Han hade spelat in den direkt från tv.
John Robinson, även känd som Lil' Sci och en av rapparna på "Next Levels", har berättat att han var med i studion när DOOM samplade musiken från programmet Impressions på kanalen BET on Jazz. Många år senare lyckades en envis samplejägare spåra upp ett gammalt VHS-band med programmet. Där hördes melodin i vinjetten.
En del av gåtan var löst.
Men den verkliga frågan återstår: Vem skrev och spelade musiken som användes i programmet? Var det en särskilt komponerad tv-vinjett, ett stycke ur en längre inspelning eller en låt som aldrig gavs ut?
Vi vet alltså var MF DOOM hörde samplingen, men fortfarande inte var musiken egentligen kommer ifrån.
Kanske är det också en del av tjusningen. Sampling kan leda oss tillbaka till bortglömda album, okända musiker och dammiga skivbackar. Men ibland slutar spåret framför en gammal tv-apparat – med en melodi som fortfarande väntar på att bli hittad.
